Relationsforumet tillbaka

En kommentar till “Relationsforumet tillbaka”

1. Katri skriver:

   2010-07-31 kl 23:05

   Min man har, efter 20 års äktenskap, meddelat att han inte vill leva med oss längre (har två barn). Först tänkte han bara sticka, från sin papparoll och allt, och bosätta sig i Spanien. Med följden att jag hade varit tvungen att sluta på mitt jobb då nattbarnomsorg inte existerar och hela vår tillvaro hade ekonomiskt slagits i spillror. Nu har han dock delvis tagit sitt förnuft till fånga – vill bara inte leva med oss längre men stannar i Sverige och ”tar hand om” minstingen när jag jobbar. Ja, han kallar det för att vara ”barnvakt”.
   Visst har vårt äktenskap gått upp och ned, men på något sätt trodde jag ändå att allt vi delat, ont och gott, barnen, det vackra hem vi byggt ihop, var värt något. Nu fick jag helt plötsligt höra saker som att han aldrig älskat mig – han hade bara gift sig med mig för att han lider av Messiassyndrom (!) och tyckte synd om mig! Och barnen, dem har han aldrig velat ha! Och vårt hem (som han själv planerat och byggt i huvudsak) är ett fängelse!
   Till saken hör att han alltid varit en komplex person att leva med – flera gånger under vårt äktenskap har jag stöttat honom då han blivit anmäld för än det ena, än det andra, förlorat sitt jobb, blivit utsatt för ryktesspridning mm. Men jag har hela tiden stått på hans sida, övertygad om att han är en god person.
   Efter att han meddelat detta försökte jag med att vi skulle gå i kyrkans familjeterapi men det ledde ingen vart, min man spydde hat och galla ur sig och den manliga terapeuten lät honom hålla på obehindrat, till och med stöttade honom. Efter några gånger slutade vi, allt blev bara ännu värre.
   Jag känner mig så kränkt, så lurad, känner att jag somliga dagar hatar honom! Det känns som om någon dragit undan mattan för mina fötter – mitt liv är utraderat. Ekonomin är en katastrof då jag inte vet hur jag ska klara den som ensamstående, vet inte hur länge vi kan bo kvar i huset vi älskar och betraktar som vårt hem. Ångesten kommer och går i vågor, har ont i magen, svårt att sova, svårt att koncentrera mig på mitt jobb, gråter inför barnen (jag som alltid varit så stark och glad). Vet inte hur jag ska orka vara glad inför dem när jag själv känner mig som en trasa…Det värsta av allt är att jag nu märker hur han försöker vända minstingen, sonen emot mig, han som alltid varit mig så nära. Nu börjar han prata om att han ”hellre vill vara hos pappa för allt är mammas fel”. Det värsta är att jag just nu inte ser någon framtid, inget hopp, inget. All energi, all glädje är borta. Ska det någon gång vända och hur orkar man dit? Ska jag koka den här mannens kaniner levande eller??? (Ur ”Handen som gungar vaggan”) Har någon varit med om något liknande, snälla?

   Svara