|
Gräsänka respektive gräsänkling är uttryck som för mig är ganska laddade. Jag har alltid skämtat bort dem och sagt kommentarer som ”så då är du gräsänka ikväll” åt mina kompisar då deras respektive ska bort. Med rätta har jag gjort det därför att det är ju inget mer än så. Ingen har någonsin dött av en ensam kväll. Inte jag heller. Men ändå, ända sedan jag träffade min man har jag varit så rädd för att vara utan honom.
I början då vi var kärare än kärast så var det ganska extremt men jag inbillade mig då och inbillar mig fortfarande att det var normalt. Jag struntade i ett ledarläger med kyrkan för att om jag åkte skulle jag missa ett dygns sällskap med min pojkvän, sedermera äkta hälft. Seriöst så gjorde jag det. Inte riktigt sunt kanske men vi var så kära, så innerligt kära.
Trots att den där första passionen har svalnat efter några år tillsammans så har jag fortfarande så oerhört svårt att vara ifrån honom om kvällarna. Det är en svaghet och jag erkänner den, öppet. Men det är så jag är, take it och leave it liksom.
Som tur är, eller otur beroende på hur man ser det, är min man inte en sådan person som är ute om kvällarna. Han träffar kompisar då han tränar, är i skolan eller käkar lunch, inte mer. Därför har jag inte sedan vi gifte oss behövt konfrontera min rädsla så speciellt ofta. Men ikväll sker det, just nu då jag skriver detta sitter jag ensam framför datorn medan min man äter middag med ett gäng kompisar. Jag åt middag själv. Med en tidning och musik på.
Alltså, är det någon mer än jag som tycker det är så fruktansvärt tråkigt att laga mat åt sig själv? Dels laga men framförallt att äta den. Jag ska erkänna att jag dukade fram två tallrikar av bara farten, sen då jag insåg det kände jag mig ensammast i världen. Alldeles ensam, en hel kväll, kanske fem eller sex långa timmar av ensamhet. Stackars lilla mig…
Till saken hör att middagsinbjudningen kom idag på dan så vi hade hunnit tagit fram en enkiloskassler, stor som ett hus. Vi är nämligen som de flesta studenter ganska fattiga och köper därför mat i storpack och lagar kasslergratäng åt ett helt kompani på en gång. Det är kul då man har någon att göra det med, men inget roligt ensam. Så kontentan blev att jag tyckte ganska synd om mig själv.
Då jag ätit maten och diskat och cd-skivan med Spice Girls (ja, jag lyssnade på den enbart för att reta min man men har inte orkat gå in i vardagsrummet för att stänga av cd-spelaren) gått runt ett antal varv ringde jag min mamma. Hon tyckte inte synd om mig.
Alltså visst jag vet hur det är. Det här är fullt normalt för ett äktenskap, vissa lördagskvällar tillbringar man ifrån varandra. Då man är ifrån varandra är det normalt. Vissa av mina vänner tycker till och med att det är skönt. Skönt? Jag tycker det kan vara skönt att vara utan min man en timme, kanske två.
Jag vet att jag måste lära mig att vara ensam, jag vet att jag borde skriva uttrycket gräsänka med rött läppstift på spegeln och läsa det högt för mig själv som ett mantra för att komma bort från min knäppa ensamhetsrädsla. Jag borde utnyttja tiden till att läsa böcker om självförtroende och oberoende och stärka min position som kvinna i en mansdominerad värld, eller nåt. Men det tänker jag inte göra, jag tänker gå in i vardagsrummet, byta cd-skiva och titta på våra bröllopsbilder. Sedan tänker jag le för mig själv då jag inser att jag även om jag är totalt osjälvständig och ett riktigt feministiskt renoveringsobjekt i alla fall är en vansinnigt kär, lyckligt gift ung kvinna. Och det är väl en insikt så god som någon?
Emma Fahlstedt
|
