För det första, människor har ju grymt olika humor och en vedertagen sanning är ju att alla tycks tro att ens egen humor är den klart bästa. Jag är inget undantag. Jag vet att jag har ruskigt bra humor och om inte andra fattar det är det ju deras problem. Liksom. (Och ja, jag kanske är lite kaxig men det här är faktiskt min text).

Hur som helst, som par kanske man inte har samma humor och då kan det ju blir problematiskt att skratta tillsammans. Ett exempel på det. Jag och A har relativt lika humor och vi kan ibland få hysteriska skrattattacker åt till synes helt sjuka saker. Men i vissa fall skiljer det sig åt och då skrattar vi definitivt inte åt samma grejer utan snarare åt varandra. A tycker att det knappt finns något roligare än då jag inte förstår hur jag ska göra vissa grejer, som att koppla sladdar, fylla på motorolja eller skruva rätt med skruvdragaren. (det här skulle kunna bli en intressant krönika om vilken otroligt old-fashionate könsfördelning vi har i vårat äktenskap men vi spar det till nästa gång). Han kan som sagt tycka att det är roligt och att jag är ”söt” då jag inte kan, följden blir att jag blir sur och A har ännu roligare. Jag kan inte låta bli att skratta då A ramlar och slår sig, och jag behöver säkert inte förklara djupare att han inte tycker att det är speciellt roligt. Alltså, om man skrattar åt olika saker kan det ibland vara svårt att skratta tillsammans.

För det andra, man kanske är en människa som är oförmögen till skratt och som helt enkelt saknar anlag till humor. Det finns sådana, jag lovar, för jag har mött massor av dem genom året. Lärare, politiker, läkare, butiksbiträden. De tycks vara födda med en sur liten rynka mellan ögonbrynen och att leva tillsammans med en sådan människa och ständigt höra mantrat ”skratta tillsammans” kan inte vara lätt.

För det tredje, man har helt enkelt inte lärt sig att skratta tillsammans. Under den här punkten kan också människorna som inte tycks kunna skratta passa in, för har man aldrig lärt sig att släppa loss ordentligt i ett härligt, rungande gapflabb är det kanske inte så alldeles enkelt. Det tycks på något sätt vara lika självklart att alla äkta makar skrattar gott tillsammans som att alla självklart har ett fantastiskt sexliv. Om du trodde på den myten så är jag ledsen att göra dig besviken, men det funkar inte så.

Men misströsta inte, för alla kan lära sig att skratta tillsammans. Det krävs mycket träning och respekt såklart, att respektera varandras humor, att lära sig förstå den, att våga skratta tillsammans och blablabla. Ett bra sätt att komma igång kan vara att göra det jag och A gjorde för några kvällar sedan då vi skämde ut oss totalt inför varandra. Jag kan lova att om någon tittat in genom vårat vardagsrumsfönster den kvällen hade de antingen trott att vi inte mådde riktigt bra eller också bjudit in kompisarna till kvällens gratisshow i miffoskap.

Så vad gjorde vi då? Jo, vi dansade can-can. Jaha, och? Halvnakna (A fuskade och hade en uppknäppt morgonrock på sig) och till tonerna av den andres skrålande skönsång till ”En kulen natt-natt-natt”. Det såg inte klokt ut och jag behöver kanske inte nämna att varken jag eller A är någon dansant varelse. Vi skulle inte ens få dansa mer än ett valssteg innan vi skulle bli utslängda med huvudet före på audition till Floor-filler. Men som vi skrattade då vi dansade vår alldeles egenkomponerade can-can och om jag nu vill få min man att börja skratta med mig behöver jag bara lyfta ena benet i en antydan till ett ograciöst can-cansteg för att han ska dra på smilbanden. Och trots att jag av vana brukar dissa alla dessa politiskt korrekta paroller är jag böjd att hålla med att även om det inte är nyttigt (vilket det ju faktiskt är) så är det ändock förbaskat roligt att skratta ordentligt tillsammans!